En Pilgrims dagbok: "Att uppföda strutsar eller att ha hälsan kvar.......

En Pilgrims dagbok: "Att uppföda strutsar eller att ha hälsan kvar.......: Många av mina vänner har ambitiösa, konkreta mål i livet. Inte så konstigt för det ska man ju ha. Det antar jag i alla fall och jag kan tänk...

"Att uppföda strutsar eller att ha hälsan kvar...."

Många av mina vänner har ambitiösa, konkreta mål i livet. Inte så konstigt för det ska man ju ha. Det antar jag i alla fall och jag kan tänka mig att du nickar samtyckande där hemma framför din skärm. Och rätt har du förstås. Även jag är naturligtvis en social konditionerad och väl anpassad medlem i vårt målfokuserade samhälle och inte alls oberörd av saftiga, sexiga, ambitiösa och charmiga mål. Det är både bra och social attraktiv med mål och det kan till och med vara så att de mål vi har indikerar för oss själva och andra vem vi är - eller vem vi skulle vilja vara i alla fall. Bra, framgångsrika och smarta människor har väl moraliskt eftersträvansvärda, vettiga, beundransvärda och ambitiösa mål! Det är man sig själv skyldig. Inte kan man gå runt och ha fjuttiga, tråkiga, tvivelaktiga och miljöpåverkande mål för det får man inga "likes" för.
Nu är jag lite lätt ironiskt och det är egentligen inte meningen. Det bara är så att jag har lätt att bli det. Måste vara en schweiziskt sak! För sanningen är att mål är praktiska, förnuftiga och meningsfulla. De ger oss en riktning i livet och inspirerar alla morgontrötta sömntutor att gå upp på morgonen och ta på sig kläderna för att sen slänga sig ut i livets "Vem vill mest" tävling. Mål förenar och tillsammans med andra mål-matchande medtävlande rör vi oss stadigt mot den där stora ultimata "pling! pling! pling-ögonblicket" som inställer sig mer eller mindre automatiskt (eller inte) när man tillsammans - men helst själv och först för vinna vill man gärna - når målet.

Utöver målets dynamiska "kick-i-backen" funktion har den många andra, till och med oväntade fördelar. Mål är lättanvända som både "ice-breakers" på mingel eller cocktail-partys (finns cocktail partys kvar som företeelse eller dog de ut i slutet av 80-talet?) och lämpar sig mycket väl som konversations-räddare vid tråkiga ordlösa ögonblick på konferens. "Mitt mål framöver är att köpa en gård på landet och föda upp strutsar" är en oslagbar replik på en medlidandets pliktskyldiga mingel-fråga: "Vad vill du göra när du är stor?"

Nu kanske du undrar om målen ska anpassas till publiken eller om man ska förhålla sig ganska så generiskt i mål-sammanhanget. Typ "Ett mål passar alla"-strategi. Jag tror att detta är en viktig poäng att ta upp. Nu tycker jag ju att de flesta mål är lämpliga att delges i alla möjliga sammanhang. Men om du tvivlar lyssna på din instinkt. Att avslöja en stark ambition och en uppslukande strävan att äga en el-bil kan vara "mal placé" och skapa livliga diskussioner när man är med-bjuden till olje-lobbyns årliga sammankomst. "Att dela med sig eller inte dela med sig" är alltså frågan och svaret beror i så fall på målets natur. Men en skicklig konversatör har fler mål i rockärmen. Att charma och imponera på sin publik är förstås viktigt när man vill närma sig sitt mål för ofta krävs hjälp och finansiering från annat eller tredje håll för att nå hela vägen. Så var klok och avväg noggrant vad som är ändamålsenligt och vad som är kontra-produktiv och social isolerande.

Så - att mål är bra och användbara är konstaterat. Och eftersom övning ger färdighet borde man bli skickligare och mer professionell vad som gäller entusiasmerande mål ju äldre man blir. Men icke .... Det verkar till och med så att skickligheten avtar exponentiellt ju äldre man blir. Målen har en oväntat tendens att bli mindre, mysigare och rörande opretentiösa - på gränsen till tråkiga - och detta med en vetenskapligt signifikans som upprör. Gården med strutsarna blir en "time-share" på Costa Brava som man delar med barn och barn-barnen och el-bilen har givit vika för årskort på SJ för ökad flexibilitet. Och det kan blir värre än så för "bara jag har hälsan kvar ..." är nog på gränsen till missförstådd social lydnad. Särskilt om man tar hänsyn till målets funktion som tillväxt-motor för samhälleligt strävan och utveckling av välstånd. Så vad händer? Är det bara ålderdomen som tar ut sin rätt eller ändrar man kurs på något mystiskt sätt när man väl har nått en viss mått av .... Ja ... mått av VAD?

Förstå mig inte fel - eller rätt! Jag har fortfarande nästan expressionistiskt anmodande mål kvar. Jag älskar de och de ger mig styrfart och energi. Jag trivs fortfarande när jag följer mitt kall och ger järnet. Men om jag är helt ärligt har mina vardags-mål blivit annorlunda. Mysigare och mera intima. Mindre fokuserat på vad andra tycker, tänker och gör, Istället tänker jag mera på vad JAG får energi av idag, här och nu. Och det oberoende om ingen annan tycker att det är viktigt. ¨Jag trivs med mina medelmåttiga vardags-mål och även om mina drömmar är långt ifrån släckta är dem - typ - mera greppbara.
Vet du vad jag tror? Jag tror det är vettigt att sätta sig då och då och fundera vad som  VERKLIGEN är viktig för en själv. Inte för andra, inte för statusen. Nej - för mig själv och de jag älskar. Vissa människor har mål som tar livet av dem. Som förvränger det som är simpel och enkelt till någonting flat och o-ambitiös. Jag älskar mina mysiga små mål och jag hoppas att du inte heller skäms att svara ärligt när någon frågor dig nästa gång: "Vad har du får mål framöver?" ... Bara jag har hälsan kvar är ett mycket bra mål att börja med. Allt annat bygger på det.
Ta hand om dig själv!

En oväntad gåva - "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta"

Min mor och jag har alltid haft en stormig relation. Stormig är kanske fel ord. Avståndstagande och passiv aggressiv från min sida - manipulativ, krävande-aggressiv från hennes. Inte är jag helt ensam i det men det gör det inte mindre plågsam. Antagligen för oss båda.

En mor ska vara en kärleksfull och hängiven person som vill det bästa för sina barn - oavsett vad som händer i livet. Hon ska alltid ställa upp, älska barnen ovillkorligt och ge sitt liv för att de ska ha det bra. Det har varit min fantasi ända sen jag kan minnas. Och inte vilken fantasi som helst. Jag har passionerat och ideologiskt hållit fast vid den, umgåtts med den, vårdat den och höjt upp den till mitt personliga mantra. Kanske var det inspirerat av mina vänners förklädesprydda mödrar som stod vid spisen, log och bakade bullar. För så var det varje gång jag fick följa hem mina kompisar efter skolan. Eller så föddes denna övertygelse ur min längtan efter närhet och kärlek när jag satt ensam i mitt rum och väntade på att bli bestraffad för någon oförlåtlig överträdelse mot min mors stylade, "manikyrda" och emanciperade värld.

Du ska veta att min mor var långt före sin tid. En hjältinna, en jämställdhetskämpe. Och som vilken revolutionär som helst var hon avskydd och beundrad. Min mor var en framgångsrik affärskvinna som tillsammans med min bohemiska, kvinnoälskande far ägde och drev en affärsrörelse med 50 anställda. Det är bara att lyfta hatten, tycker du kanske. Hon må har varit en ledstjärna och en förebild för moderna kvinnor men hon var en mardröm för mig och min bror och den etablerade manliga normen i 60-talets ojämställda Schweiz. Hon var aldrig riktig hemma och när hon var det var hon sur, trött, grinig, självupptagen och framför allt arg. Arg med mig och min bror som i vår barnsliga klängighet krävde den där moderliga, trygga, närande biten hon saknade ambition att tillhandahålla. Arg var hon, högljudd klagande och jämt på krigsstigen mot min icke närvarande far som ägnade sin tid åt utomäktenskaplig förströelse istället för att dra sitt strå till stacken.

Föga förvånansvärd och enkelt att förstå att hon var så o-moderlig arg ... kall ... otålig och ...bestraffande. Så var det nog. Det har jag kommit fram till efter åratal av reflekterande med en och annan timme terapi. Säkerligen var det så ... men jag undrar. Är detta ett svar? Och om det är det - vad är frågan då? Det är nog mera ett vuxet försök att rättfärdiga det som saknades, som gjorde så ont i själen och som fick mig att känna mig oälskad, misslyckad och ensam!

I alla år har jag trott och fått veta att min mor inte älskade mig. Att jag har varit en belastning och en besvikelse. Redan som barn och än idag som vuxen, frånskild, lagom framgångsrik och lätt överviktig kvinna bortom mina bästa år. Tills för 2 veckor sedan var det så det var för mig. Tills någonting alldeles oväntat hände. Det hände när jag hade givit upp all hopp om försoning och accepterat att vissa saker inte går att göra någonting åt.

Min mor är 80 år gammal. Hon är dement och hennes vrede och elakhet blomstrar av att inte längre hämmas av den tunna socialiserande yta som gör oss till civiliserade varelser. Du ska veta att jag åker ner till Schweiz lite då och då. Besöker henne om än bara för en kort stund för att inte uppröra och uttrötta henne. Förra vecka var jag där och hon hade en sådan bra dag som hon nästan aldrig har. Vi tillbringade en trevlig kväll med varandra - Mamma, hennes sambo och jag. Vi åt gott, skrattade, grät och berättade historier om släkten tills min mor plötsligt vände sig mot mig och med en nyfiken blick frågade hon mig: "Och vem är du?" Det blev mycket tyst i rummet och hennes sambo tittade obekvämt på oss. Det tog ett tag för mig att förstå att hon inte skojade och till slut svarade jag henne försiktigt. "Jag är din dotter, Mamma" Hon tittade förvånat på mig och vände sig till sin sambo. "Visste du om att jag har en dotter?" undrade hon och vände sig mot mig igen med tårar i ögonen. "Är det sant? Är du min dotter?" viskade hon. "Hur länge har jag känt dig? Varför ses vi aldrig?" fortsatte hon och jag visste inte vad jag skulle svara henne. Sen ställde hon sig upp och kramade om mig - inte bara en gång ... många gånger. Hon, en kvinna som ALDRIG kramar om någon - om hon kan undvika det. Hon  kramade mig med tårar i ögonen och berättade för mig hur glad och stolt hon var att jag fanns och att hon hade just  mig som dotter. Hon berättade för mig att hon älskade mig och att hon var tacksam att jag hade hittat henne. Och det mest underbara av allt var hennes blick. En blick jag aldrig har sett förut hos henne. I hennes blick fanns en del av henne som tittade på mig med en värme och kärlek som bara mödrar har...

Jag har alltid vetat att mirakel kan se olika ut. Men inte hade jag förväntat mig någonting sådant! Vad är oddsen att min mor, 80 år och bortom sitt vanliga själv i en dimma av dement glömska skulle ge mig en ovärderlig gåva - utan att hon förstod det eller visste om det! Efter alla dessa år förstod jag plötsligt att hon älskade mig. Att den där underbara delen av henne som jag fick möte denna kväll alltid har funnits där i henne. Gömd, undanskuffad och fördold men ändå har den funnits där hela tiden. Jag såg kärleken och värma i hennes blick och förstod. Det var allt som behövdes - ett leende - ett ögonblick. Sen var det borta - var hon borta igen.

Nästa dag kom hon ihåg mig igen och allt var som innan. Utom att det inte är det. Ingenting är sig lik längre och kommer aldrig vara det mera. Ett ögonblick kan förändra allting och det var precis det som hände.

Det är nog som ordspråket säger: "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta!" 

Sitta på rastplats och vänta på ...

Jag har suttit på rastplats ett tag. Det känns faktiskt så. Någonstans vid sidan av E4 har jag campat och sett världen färdas förbi. Det har varit Jag, några kissnödiga, en och annan hungrig småbarnsfamilj och några trötta finska chaffisar på väg mot kontinenten.
När man sitter ensam på en rastplats i Sverige är det inte många som sätter sig bredvid en. Om det finns plats så gör man inte så. Det är inte skandinaviskt, helt enkelt. Men jag har faktiskt pratat  med många som har satt sig bredvid mig  helt frivilligt. För även om man inte gör så kan man känna behov av att göra det ibland. Det har varit många olika människor men egentligen var det nog främst vilsna själar som som skulle till Linköping eller Köpenhamn men insåg plötsligt att de var på väg mot Gävle.
Det är en jobbig känsla faktiskt. Att veta att man borde röra sig åt ett håll och inse att man hetsar åt ett helt annat håll i 120 km/timme. I för sig är det lika jobbigt att sitta på en rastplats och vara övertygad om att man borde röra sig i nån riktning och inse att man inte rör sig allts.

På rastplatser är det reflektion som gäller. Jag har alltid tyckt om reflektion men idag kan jag berätta för dig att reflektion kan vara överskattat. Man kan åka runt som på karussel och reflektera så mycket man vill utan att hitta svaret. Jag har faktiskt fått för mig att det kan vara bättre att sluta reflektera så där maniskt och att bara ge sig av och iväg och att lösa problem när man kommer på de. Jag har nog alltid funderat för mycket. Inget ont med det - egentligen - men man blir lätt sittande där på läktaren med massor med åsikter om både det ena och det andra utan att faktiskt testat sina egna antaganden. Jag tror att vi människor är ganska so ostrategiska av oss. Vi lär oss när vi står 5 meter från avgrunden och vi löser inte problem förrän vattnet når upp till näsborrarna. Vi är barnsliga när det gäller att fördröja grattifikationer och att vänta på det goda längre än 15 minuter är att utmana ödet. Vi har mostånd när det gäller att plantera frön för att se de frodas om 4 år och vi heller insisterar och förhandlar till oss en del av grannens grödor och tycker att det är att lösa problemet. (Ingen kärnkraft i Sverige solänge vi kan köpa finsk kärnkrafts-el och känna oss moralisk överlägsen på samma gång. Samma tanke när det gäller försvaret!)

Jag har bestämt mig att ge mig av nu. Att lämna rastplatsen och köra mot ... Spelar faktiskt mindre roll åt vilket håll. Bara jag rör på mig. Det verkar innovativ och lite modig - för en van reflekterare. Men djupt mänskligt är det - att ge sig iväg. Det är nog därför vi har blivit den globala plågan vi är idag. Vi är en ras som rör på oss och på så sätt har vi lyckats (över)bevolka hela planeten. Det är kanske det livet går ut på. Just keep on walking and hope for the best!
Trevlig resa till er alla och vi ses, ...

En Pilgrims dagbok: Att emigrera eller att bli emigrerat på...

En Pilgrims dagbok: Att emigrera eller att bli emigrerat på...: Så här i valets anda tänks det nog mycket. Det tycks och diskuteras i stugor, villor, bostadsrätter och lägenheter - bland gröna, röda och b...

Att emigrera eller att bli emigrerat på...

Så här i valets anda tänks det nog mycket. Det tycks och diskuteras i stugor, villor, bostadsrätter och lägenheter - bland gröna, röda och blåa - i storstadens kaféer och i landets lokala mikro-kulturella hörn. Vi tänker och tack för det! I för sig tänker man jämt och ständigt men vid den här tiden tänker man på ett mera fokuserat sätt. Immigration, skola, vården, ideologiskt hit och ideologiskt dit.
Men det är inte allt vi gör - vi känner efter också. Man känner för och emot och allting där emellan tills man blir helt utmattad av alla (motstridiga) känslor. Inte nog med partiledarnas genomskinliga debatter och en uppsjö av lagom jäviga intervjuare som försöker leda samtalet åt ett redan bestämt håll. Även Nyheterna verkar ha bestämt sig för att tala klarspråk med oss och i viss mån drunknar våra ståndpunkter i den mänskliga misären som flimrar över TV-skärmen. Krig, död, flyktingar, asyl och immigration är valets stora teman och även om det känns som ett förmån att kunna tillhandahålla ett fungerande samhälle som har lyxen att föra en sådan debatt känns det samtidigt tungt och smygande hotfullt. Skrämmande till och med. Vad handlar det här om, undrar jag?

Jag är inte politiskt skolad och jag har inga andra kvalifikationer än att vara människa. Jag lever vid just den här tidpunkten i Sverige, är 54 år gammal, kvinna och professionellt skolad i mänsklig design. Detta gör att jag ändå känner mig tillräckligt engagerat att tänka högt kring den mänskliga dynamiken som styr "för eller emot" ännu fler flyktingar i Sverige. Jag vill INTE prata politik, ideologi, ekonomi eller etik här. Jag vill prata psykologi. Den psykologiska, intimt mänskliga dynamiken av att emigrera eller bli emigrerat på.

På ena sidan ... Det finns nog ingen vettig och normal empatisk person som ser vad som händer i Mellanöstern UTAN att känna att man vill hjälpa till. Ingen tittar på massavrättningar utan att få dålig samvete och ont i magen. Ingen kan vara neutral när man konfronteras med sin egen förfäran över det obestridliga virtuella beviset att det otänkbara faktiskt händer - på oangenämt nära avstånd till och med. Det finns ingen som inte känner medlidande att människor blir dödade, fördrivna från sina bombade hem och tvingas fly med det nakna livet i behåll mot en okänd framtid i ett främmande land någonstans där man inte känner sig välkommen. För att säga det högt! Det suger rejält och detta är en episk underdrift! Sverige ska visst öppna sin famn och bjuda in dem som har det som allra sämst! Och att vi menar allvar har vi bevisat gång på gång.

Å andra sidan ....Som den logiska framsidan av baksidan börjar man samtidigt drabbas av en tilltagande oro. Trots eller kanske på grund av det humanitära ställningstagandet? Man tittar på TV, sitter i fåtöljen och läser tidning och trots all den upprörande informationen som våldgästar ens hjärna skapas det ändå en oidentifierbar irritation som gör en osäker och tveksam till ...egentligen allting. "Men hur blir det då om vi tar in alla de som behöver hjälp? Har vi råd? Är det för mycket av det gästvänliga och ska vi inte se om vårt eget hus först innan vi bjuder in andra att äta vid vårt bord? Inte är jag väl rasistiskt eller omänsklig när jag prioriterar skolfrågan eller vill behålla mitt jobb för och kunna försörja min familj! Inte kan vi ta hand om ALLA ..." suckar man. "Fan om jag gör och fan om jag inte gör!"

Låter det konstigt? Nej - det låter mänskligt. Men vad handlar nu detta om - rent psykologiskt? Jag tror att inflödet av så oerhört många människor på en och samma gång till samma plats bör tolkas som en traumatisk förändring. Inte bara för de som flyr MEN OCKSÅ FÖR DE SOM TAR EMOT. Traumatiskt vill jag kalla det. För det är en överväldigande, okontrollerbar och därmed hotfull process som drabbar både individen och samhället. Och som vilken organism som helst som känner sig hotad så har även samhället en inneboende överlevnadsstrategi - en reflex som gör att den vill kämpa emot det som verkar hotfullt. INTE för att man inte känner med dem som lider men för att en traumatisk förändring skapar rädsla.
Många av oss har varit med om traumatiska förändringar i andra sammanhang i livet. Uppsägningar, fusioner, skilsmässor och annat som drabbar en hårt och som gör att ens verklighet och identitet ifrågasätts. Och vad händer med oss då? Ja, man känner att man vill stänga in sig och stänga ut andra. Man känner sig hotad och blir rädd och när man blir rädd blir man ofta arg. Man går ihop med andra som är lika oroliga och rädda och man trycker emot dem/det som kräver ett orimligt mått av förändring av en.

Jag tror att vi har behövligt mycket fokus på invandrarnas och flyktingarnas öde. Däremot tror jag att vi har alldeles för lite fokus på "ur-invånarnas" öde. "Men snälla du! Vi som har det så himla bra" Skärp dig!" kan man tycka. "Det är de som behöver hjälp - inte vi!" kan man höra och visst ska de som behöver stöd och hjälp få det! Men enligt min mening borde man prata mycket mer om hur det känns för alla de som ställer upp och tar emot flyktingar. Sverige som samhälle tar emot flyktingar men det är den enstaka människan i samhället som behöver hantera denna ofrivilliga och ibland skrämmande förändring. Har vi beredskap att stödja de människorna som har levt på en och samma plats i 10 generationer och plötsligt känner sig rädda att de inte har någonstans att ta vägen ifall andra kulturer och främmande människor (till att börja med) tar plats i stan, i byn och på jobbet? Har vi tänkt på hur det kan bli när man känner oro att den egna kulturen börjar tunnas ut och att det saknas ett forum där man kan uttrycka sin oro och vädra sina tankar och bekymmer utan att kallas för rasistiskt eller bakåtsträvare. Om man vill minska motstånd behövs en dialog med alla parter. Att ställa upp för andra är ingen enkelriktad gata. Alla parter behöver säga sitt, behöver få prata om sina känslor och bekymmer. Alla behöver bli sedda och hörda - oberoende hur "bra" någon annan tycker att man har det jämförd med de som har det så mycket sämre.

 Vad jag önskar mig är en empatisk, förstående och positiv dialog som hjälper och stödjer ALLA som drabbas av det förfärliga läge som råder i världen just nu. Vi alla i Sverige - både de som kommer och de som tar emot - ska få gehör. Vi alla behöver en kärleksfull och öppen förändringsprocess så att vi slipper vara rädda i onödan. Det är bara så vi kan känna igen oss själva i denna traumatiskt förändrande värld.

En Pilgrims dagbok: Hettan

En Pilgrims dagbok: Hettan: Det är osedvanlig klibbig och varm idag. Värme gör någonting med mig som jag inte är van vid. Den gör mig slö, först och främst, men det är ...