Min mor och jag har alltid haft en stormig relation. Stormig är kanske fel ord. Avståndstagande och passiv aggressiv från min sida - manipulativ, krävande-aggressiv från hennes. Inte är jag helt ensam i det men det gör det inte mindre plågsam. Antagligen för oss båda.
En mor ska vara en kärleksfull och hängiven person som vill det bästa för sina barn - oavsett vad som händer i livet. Hon ska alltid ställa upp, älska barnen ovillkorligt och ge sitt liv för att de ska ha det bra. Det har varit min fantasi ända sen jag kan minnas. Och inte vilken fantasi som helst. Jag har passionerat och ideologiskt hållit fast vid den, umgåtts med den, vårdat den och höjt upp den till mitt personliga mantra. Kanske var det inspirerat av mina vänners förklädesprydda mödrar som stod vid spisen, log och bakade bullar. För så var det varje gång jag fick följa hem mina kompisar efter skolan. Eller så föddes denna övertygelse ur min längtan efter närhet och kärlek när jag satt ensam i mitt rum och väntade på att bli bestraffad för någon oförlåtlig överträdelse mot min mors stylade, "manikyrda" och emanciperade värld.
Du ska veta att min mor var långt före sin tid. En hjältinna, en jämställdhetskämpe. Och som vilken revolutionär som helst var hon avskydd och beundrad. Min mor var en framgångsrik affärskvinna som tillsammans med min bohemiska, kvinnoälskande far ägde och drev en affärsrörelse med 50 anställda. Det är bara att lyfta hatten, tycker du kanske. Hon må har varit en ledstjärna och en förebild för moderna kvinnor men hon var en mardröm för mig och min bror och den etablerade manliga normen i 60-talets ojämställda Schweiz. Hon var aldrig riktig hemma och när hon var det var hon sur, trött, grinig, självupptagen och framför allt arg. Arg med mig och min bror som i vår barnsliga klängighet krävde den där moderliga, trygga, närande biten hon saknade ambition att tillhandahålla. Arg var hon, högljudd klagande och jämt på krigsstigen mot min icke närvarande far som ägnade sin tid åt utomäktenskaplig förströelse istället för att dra sitt strå till stacken.
Föga förvånansvärd och enkelt att förstå att hon var så o-moderlig arg ... kall ... otålig och ...bestraffande. Så var det nog. Det har jag kommit fram till efter åratal av reflekterande med en och annan timme terapi. Säkerligen var det så ... men jag undrar. Är detta ett svar? Och om det är det - vad är frågan då? Det är nog mera ett vuxet försök att rättfärdiga det som saknades, som gjorde så ont i själen och som fick mig att känna mig oälskad, misslyckad och ensam!
I alla år har jag trott och fått veta att min mor inte älskade mig. Att jag har varit en belastning och en besvikelse. Redan som barn och än idag som vuxen, frånskild, lagom framgångsrik och lätt överviktig kvinna bortom mina bästa år. Tills för 2 veckor sedan var det så det var för mig. Tills någonting alldeles oväntat hände. Det hände när jag hade givit upp all hopp om försoning och accepterat att vissa saker inte går att göra någonting åt.
Min mor är 80 år gammal. Hon är dement och hennes vrede och elakhet blomstrar av att inte längre hämmas av den tunna socialiserande yta som gör oss till civiliserade varelser. Du ska veta att jag åker ner till Schweiz lite då och då. Besöker henne om än bara för en kort stund för att inte uppröra och uttrötta henne. Förra vecka var jag där och hon hade en sådan bra dag som hon nästan aldrig har. Vi tillbringade en trevlig kväll med varandra - Mamma, hennes sambo och jag. Vi åt gott, skrattade, grät och berättade historier om släkten tills min mor plötsligt vände sig mot mig och med en nyfiken blick frågade hon mig: "Och vem är du?" Det blev mycket tyst i rummet och hennes sambo tittade obekvämt på oss. Det tog ett tag för mig att förstå att hon inte skojade och till slut svarade jag henne försiktigt. "Jag är din dotter, Mamma" Hon tittade förvånat på mig och vände sig till sin sambo. "Visste du om att jag har en dotter?" undrade hon och vände sig mot mig igen med tårar i ögonen. "Är det sant? Är du min dotter?" viskade hon. "Hur länge har jag känt dig? Varför ses vi aldrig?" fortsatte hon och jag visste inte vad jag skulle svara henne. Sen ställde hon sig upp och kramade om mig - inte bara en gång ... många gånger. Hon, en kvinna som ALDRIG kramar om någon - om hon kan undvika det. Hon kramade mig med tårar i ögonen och berättade för mig hur glad och stolt hon var att jag fanns och att hon hade just mig som dotter. Hon berättade för mig att hon älskade mig och att hon var tacksam att jag hade hittat henne. Och det mest underbara av allt var hennes blick. En blick jag aldrig har sett förut hos henne. I hennes blick fanns en del av henne som tittade på mig med en värme och kärlek som bara mödrar har...
Jag har alltid vetat att mirakel kan se olika ut. Men inte hade jag förväntat mig någonting sådant! Vad är oddsen att min mor, 80 år och bortom sitt vanliga själv i en dimma av dement glömska skulle ge mig en ovärderlig gåva - utan att hon förstod det eller visste om det! Efter alla dessa år förstod jag plötsligt att hon älskade mig. Att den där underbara delen av henne som jag fick möte denna kväll alltid har funnits där i henne. Gömd, undanskuffad och fördold men ändå har den funnits där hela tiden. Jag såg kärleken och värma i hennes blick och förstod. Det var allt som behövdes - ett leende - ett ögonblick. Sen var det borta - var hon borta igen.
Nästa dag kom hon ihåg mig igen och allt var som innan. Utom att det inte är det. Ingenting är sig lik längre och kommer aldrig vara det mera. Ett ögonblick kan förändra allting och det var precis det som hände.
Det är nog som ordspråket säger: "Lär dig livets stora gåta - älska, glömma och förlåta!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar