Hettan

Det är osedvanlig klibbig och varm idag. Värme gör någonting med mig som jag inte är van vid. Den gör mig slö, först och främst, men det är inget konstigt med det. Det oväntade den framkallar hos mig är en distinkt känsla av vrede. Hettan gör mig förbannat, arg, uppkäftig och så där "hysteriskt" emotionell. Kanske "slöheten" som bryter ner fördämningarna som håller vreden inne? I alla fall är det så att i sommarens hetta stiger ilskan upp till ytan och som ett otämjt vilddjur vill den ta sin rättmätiga plats. Nu kan jag ju inte påstå att jag aldrig är arg annars - för det är jag ju. Ofta faktiskt - men mest i det fördolda. Gärna i bilen när jag åker själv och kan ge mig hän åt lyxen att svära, skrika och gorma utan att någon märker det. Att officiellt erkänna och visa att jag är arg i sällskap av någon/några andra är däremot ett nytt, antagligen värmeinducerat fenomen.

För att vara helt ärligt så är det befriande för mig när jag tillåter mig själv att vara arg. I alla fall en ofta skambelagd och vanligtvis undanskuffad del av min person upplever det så. Det känns ... ärligt talat ... lyxigt skönt - även om det är en smula tabu. Att kunna sitta vid bordet och kunna säga: "Det här är inte ok och jag är fly-förbannad - bara så du vet" det känns underbart. Att hämningslöst glädja mig åt svordomens kaxighet känns förbjuden och jag njuter! Samma gäller kanske inte min överraskade partner som tittar häpet på mig när jag förklarar för honom hur förbannad jag egentligen är. "Nej - inte bara på det som hände igår!" förtydligar jag uttryckligen till honom "Jag är förbannad på allting som har hänt mig ända från 1960 tills idag!" säger jag och inser med glädjande klarhet att det måste vara ett överväldigande avslöjande för en inte-ont anande man i sina äldre dar. Att min mor inte är i samma rum vid det här speciella tillfället när jag känner mig så befriad och "echaufferad" är en tursam detalj som jag inte vill undanhålla för dig.  

Det där med kvinnor och vrede är en anmärkningsvärd laddad sak. Det finns kvinnliga ambassadörer för denna arkaiska kraft i alla kulturer - från Kali till Furierna, från Amasonerna till Lyssa, som var raseriet och ursinnets Gudinna i det gamla Grekland. En annan intressant detalj är att dessa kraftfulla vilda varelser i raseriets grepp ofta förknippades med vansinne. Så sägs det ha varit i Lyssas fall för det var hon som drev stackars Herakles till vansinne så att han slog ihjäl sina egna barn. Symtomatiskt kanske? Ett varnande ställningstagande mot kvinnlig ilska och råhetens förtjusande makt? Oavsett vad det handlar om. Enligt överenskommen norm och etablerat regelverk finns det ju redan ett förtjusande och tillräckligt stort urval egenskaper en kvinna kan välja ifrån. Trevligt! Tack! MEN - vad gör jag med den delen av mig själv som är aggressiv, hämndlysten, arg, långsint och till och med våldsam och obekvämt tydlig i sin rättmätiga om än en smula narcissistiska upprördhet? Det är det som är gåtan! Vara eller inte vara arg, förbannad och obekvämt uppkäftig? Det är frågan.

Vet du vad jag tror. Vi kvinnor censurerar oss själva alldeles för ofta. Vi är inte arga tillräckligt ofta - i alla fall inte rakt ut och inte mot den där specifika någon eller något som gör oss upprörd. Och när vi väl är förbannade och nästan spricker av ilska riktar vi den där ovälkomna känslan mot oss själva. Istället för att säga som det är skriker vi i tvättstugan när familjen är harmoniskt organiserad på annat håll och joggar av oss vår ilska medan chefen vilar ut på semester på Västkusten. Att hålla inne med en sådan kraftfull energi har sitt pris. Det vet vi alla. Muskelspänningar, tandgnissel och huvudvärk är bara början av en lång rad psykosomatiska symtom som man kan få på köpet. Vid det här laget inser jag naturligtvis att jag är tvungen att pausa ett ögonblick för att lyfta den här diskussionen ur sin orättfärdigt genusbetonade formuleringen. Att vrede kan vara ett tabu-belagt fenomen gäller förstås alla som gå på två ben ... men, för att vara helt ärligt tror jag att det är allra mest kvinnor som brottas med det här.

Hur som helst! Tro nu inte att jag vill rekommendera att vi kvinnor ska ge oss hän raseriets förföriska charm. Att vi ska skrika, gorma, slåss och bete oss som vilda. Det finns redan en stor grupp som har upptäckt den nischen och vi alla vet hur det går för oss när de håller på. Vad jag skulle vilja för mig själv är att få ha mera tillgång till denna renande ur-kraften som är dömd till exil och inlåst någonstans i min kropp. Jag vill kunna använda mig av den råhet som bor i mina gener för att ikraftsätta mig själv när jag behöver det. Jag vill kunna ta fram min vilda, mäktiga sida - väl doserat och optimalt anpassat till det som står an - och fullt ut vara den kraftfulla kvinna jag är. Kraftfull i min kärlek, min livsglädje, min ambition och i min upprördhet. Kanske nåt att satsa på inför hösten? Inget litet åtagande på en vardaglig måndag i Sommarsveriges tropiska hettan!