Så här i valets anda tänks det nog mycket. Det tycks och diskuteras i stugor, villor, bostadsrätter och lägenheter - bland gröna, röda och blåa - i storstadens kaféer och i landets lokala mikro-kulturella hörn. Vi tänker och tack för det! I för sig tänker man jämt och ständigt men vid den här tiden tänker man på ett mera fokuserat sätt. Immigration, skola, vården, ideologiskt hit och ideologiskt dit.
Men det är inte allt vi gör - vi känner efter också. Man känner för och emot och allting där emellan tills man blir helt utmattad av alla (motstridiga) känslor. Inte nog med partiledarnas genomskinliga debatter och en uppsjö av lagom jäviga intervjuare som försöker leda samtalet åt ett redan bestämt håll. Även Nyheterna verkar ha bestämt sig för att tala klarspråk med oss och i viss mån drunknar våra ståndpunkter i den mänskliga misären som flimrar över TV-skärmen. Krig, död, flyktingar, asyl och immigration är valets stora teman och även om det känns som ett förmån att kunna tillhandahålla ett fungerande samhälle som har lyxen att föra en sådan debatt känns det samtidigt tungt och smygande hotfullt. Skrämmande till och med. Vad handlar det här om, undrar jag?
Jag är inte politiskt skolad och jag har inga andra kvalifikationer än att vara människa. Jag lever vid just den här tidpunkten i Sverige, är 54 år gammal, kvinna och professionellt skolad i mänsklig design. Detta gör att jag ändå känner mig tillräckligt engagerat att tänka högt kring den mänskliga dynamiken som styr "för eller emot" ännu fler flyktingar i Sverige. Jag vill INTE prata politik, ideologi, ekonomi eller etik här. Jag vill prata psykologi. Den psykologiska, intimt mänskliga dynamiken av att emigrera eller bli emigrerat på.
På ena sidan ... Det finns nog ingen vettig och normal empatisk person som ser vad som händer i Mellanöstern UTAN att känna att man vill hjälpa till. Ingen tittar på massavrättningar utan att få dålig samvete och ont i magen. Ingen kan vara neutral när man konfronteras med sin egen förfäran över det obestridliga virtuella beviset att det otänkbara faktiskt händer - på oangenämt nära avstånd till och med. Det finns ingen som inte känner medlidande att människor blir dödade, fördrivna från sina bombade hem och tvingas fly med det nakna livet i behåll mot en okänd framtid i ett främmande land någonstans där man inte känner sig välkommen. För att säga det högt! Det suger rejält och detta är en episk underdrift! Sverige ska visst öppna sin famn och bjuda in dem som har det som allra sämst! Och att vi menar allvar har vi bevisat gång på gång.
Å andra sidan ....Som den logiska framsidan av baksidan börjar man samtidigt drabbas av en tilltagande oro. Trots eller kanske på grund av det humanitära ställningstagandet? Man tittar på TV, sitter i fåtöljen och läser tidning och trots all den upprörande informationen som våldgästar ens hjärna skapas det ändå en oidentifierbar irritation som gör en osäker och tveksam till ...egentligen allting. "Men hur blir det då om vi tar in alla de som behöver hjälp? Har vi råd? Är det för mycket av det gästvänliga och ska vi inte se om vårt eget hus först innan vi bjuder in andra att äta vid vårt bord? Inte är jag väl rasistiskt eller omänsklig när jag prioriterar skolfrågan eller vill behålla mitt jobb för och kunna försörja min familj! Inte kan vi ta hand om ALLA ..." suckar man. "Fan om jag gör och fan om jag inte gör!"
Låter det konstigt? Nej - det låter mänskligt. Men vad handlar nu detta om - rent psykologiskt? Jag tror att inflödet av så oerhört många människor på en och samma gång till samma plats bör tolkas som en traumatisk förändring. Inte bara för de som flyr MEN OCKSÅ FÖR DE SOM TAR EMOT. Traumatiskt vill jag kalla det. För det är en överväldigande, okontrollerbar och därmed hotfull process som drabbar både individen och samhället. Och som vilken organism som helst som känner sig hotad så har även samhället en inneboende överlevnadsstrategi - en reflex som gör att den vill kämpa emot det som verkar hotfullt. INTE för att man inte känner med dem som lider men för att en traumatisk förändring skapar rädsla.
Många av oss har varit med om traumatiska förändringar i andra sammanhang i livet. Uppsägningar, fusioner, skilsmässor och annat som drabbar en hårt och som gör att ens verklighet och identitet ifrågasätts. Och vad händer med oss då? Ja, man känner att man vill stänga in sig och stänga ut andra. Man känner sig hotad och blir rädd och när man blir rädd blir man ofta arg. Man går ihop med andra som är lika oroliga och rädda och man trycker emot dem/det som kräver ett orimligt mått av förändring av en.
Jag tror att vi har behövligt mycket fokus på invandrarnas och flyktingarnas öde. Däremot tror jag att vi har alldeles för lite fokus på "ur-invånarnas" öde. "Men snälla du! Vi som har det så himla bra" Skärp dig!" kan man tycka. "Det är de som behöver hjälp - inte vi!" kan man höra och visst ska de som behöver stöd och hjälp få det! Men enligt min mening borde man prata mycket mer om hur det känns för alla de som ställer upp och tar emot flyktingar. Sverige som samhälle tar emot flyktingar men det är den enstaka människan i samhället som behöver hantera denna ofrivilliga och ibland skrämmande förändring. Har vi beredskap att stödja de människorna som har levt på en och samma plats i 10 generationer och plötsligt känner sig rädda att de inte har någonstans att ta vägen ifall andra kulturer och främmande människor (till att börja med) tar plats i stan, i byn och på jobbet? Har vi tänkt på hur det kan bli när man känner oro att den egna kulturen börjar tunnas ut och att det saknas ett forum där man kan uttrycka sin oro och vädra sina tankar och bekymmer utan att kallas för rasistiskt eller bakåtsträvare. Om man vill minska motstånd behövs en dialog med alla parter. Att ställa upp för andra är ingen enkelriktad gata. Alla parter behöver säga sitt, behöver få prata om sina känslor och bekymmer. Alla behöver bli sedda och hörda - oberoende hur "bra" någon annan tycker att man har det jämförd med de som har det så mycket sämre.
Vad jag önskar mig är en empatisk, förstående och positiv dialog som hjälper och stödjer ALLA som drabbas av det förfärliga läge som råder i världen just nu. Vi alla i Sverige - både de som kommer och de som tar emot - ska få gehör. Vi alla behöver en kärleksfull och öppen förändringsprocess så att vi slipper vara rädda i onödan. Det är bara så vi kan känna igen oss själva i denna traumatiskt förändrande värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar