Tack Gode Gud för små barn

Jag har inga barn-barn. Inte ännu! Jag hoppas förstås att jag kommer att lyckas bli far- eller mor-mor längre fram. Men tyvärr är det ju inte min prestation som gäller i det här sammanhanget. Mina nyvuxna och ännu lätt motsträviga barn är vidtalade och jag har, trots förståeligt motstånd, fått bekräftelsen att beställningen är mottagen men leverans senarelagd! De har rekommenderat att jag skaffar hund men jag låter mig INTE luras! Jag är klar ... fattas bara!
Du kanske undrar vad det här ska bli. "Vadå barn-barn?" ifrågasätter du kanske och jag förstår din misstänksamhet. Jag vill vara ärlig med dig. Du som har förväntat dig fräschör och ungdomlig kaxighet, som är under 50, inte har drabbats av barn-barn-längtan eller som har en tålig partner som uppskattar att bli överöst med oförlösta känslor kan sluta läsa HÄR.

Inget av det ovannämnda gäller mig tyvärr. Och trots att det är jobbigt ibland vill jag inte överdriva heller. Situationen är dräglig - just nu - men mina far/mormödriga hormoner gör sig påminda lite då och då. Och inte bara i samband med små barn. Det händer även i andra hormonstimulerande situationer där jag utsätts för kärleksfilmer, valpar, tragiska biografier eller runda cirkelformade mönster, Nej - jag är inte galen - jag är en mogen, förnuftig, klok, lagom vacker och väl-fungerande kvinna i mina bästa år (ja, jag vet. Det här kan diskuteras!) och jag brukar ha koll på läget. Det jag inte verkar ha koll på just nu är min skiftande hormonella verklighet som tar mig på sängen nästan jämt. Jag har aldrig varit så där hjälplöst beroende av någonting men när hormonerna slår till känns det som om jag led av abstinensbesvär utan att fått smaka på "varan". Och "varan",  i mitt fall, just nu, är barn-barn. Det är det som är min achilles-häl - min nästan o-mänskligt biologiska verklighet som kräver sin kvinna. Nu är jag ju ingen person som frivilligt låter mig överväldigas av det okontrollerbara. Terapi, hypnos, meditation och positivt tänkande har satt sina spår. Men PRECIS när jag har lyckats lugna ner mig hamnar jag på middag hos ännu ett par nykläckta oigenkännliga farföräldrar med rosiga kinder och glittrande ögon. "Lilla Victor hit och Lilla Victor dit..." informeras jag omsorgsfullt. Mitt undernärda mormors-hjärta slår några empatiska extra-slag och av en oförklarlig anledning rodnar jag när jag bläddrar igenom ännu en bunt babykort. Lilla Victor i Zebra-pyjamas framifrån - bakifrån - uppifrån och från helt omöjliga vinklar jag inte visste fanns! Inte så konstigt att jag blir yr och svettig...

Möjligtvis förstår du min pseudo-traumatiska, hormonell framkallade situation.Om du tillhör den vagt identifierade tant-kåren som närmar sig 60 och lever ett ungdomligt liv med hjälp av skicklig förnekelse, aktivitetsstöd och östrogenplåster så gör du nog det. Men akta dig. Man måste inte vara 50+ och kvinna för att bli påverkad av en hormon-inducerad hägring. Det kan hända när som helst och vem som helst i livet och jag tror det finns ett stort mörkertal vad som gäller denna typ av "barn-barn-problematik". MEN - det finns hopp! Jag har nog hittat lösningen och jag kallar det för måttfullt frossande eller selektiv exponering. En välbeprövad metod för behandling av fobier och andra odefinierade förvirrings-symtom. I väntan på leverans av egna barn-barn får jag helt enkelt låna andras! Jag känner tydligt att detta är en o-uttömd nisch. Ett nytt affärsområde för den hormonmedvetna innovatören som kan tänka sig hoppa in i bräschen och leverera innovativa hemnära tjänster. Flexibla bemanningslösningar för hemmet - barn-barn att hyras! Nu letar jag ju fortfarande efter länken till lämplig hemsida men fram till dess får min partner, som är mor-far till en underbar 1.5 års knott, tillhandahålla mycket uppskattade, om än sällsynta tillfällen för sporadisk omgänge med värdens mest kraftfulla drog. Jag säger det igen ...Tack Gode Gud för små barn!