Igår morse åkte jag upp till Uppsala för att hämta "hem" min studerande-baby-dotter (23 år = baby?! Ju då ... fortfarande!) Hon är officiell sambo till en mycket lång, smal och trevlig Sollentunare som än en gång har lyckats hyra ut deras lägenhet över sommaren. Det årliga "Uppsala-Stockholm" flyttlasset bestod av 20 plus plastpåsar, väskor, en tvättkorg, kartonger och massor med smått och gott SAMT ... min lagom vakne, lite hängige och "nästan-fullständigt-färdigfestade" son. Han hade åkt upp till Uppsala kvällen innan, till allas överraskning, för att fira sin 25-års dag tillsammans med gänget. Det blev tydligen en härlig, blöt, om än, som vanligt, dramatisk kväll på Stocken. Det fick jag fram - så småningom - när jag lade ihop korta snuttar från mobilsamtal, upplästa sms och en lagom livlig diskussion mellan huvudvittnena i bilen som hade olika uppfattningar om kvällens både syfte, innehåll och längd. Och även om jag inte hade planerat för ännu en passagerare var det förstås en exklusiv och oväntad bonus att få träffa sonen. Tack vare min stresstålighet, fatalistiska inställning och logistiska erfarenhet lyckades jag paketera och trycka in honom och hans ymniga skägg i baksätet. Där hölls han på plats av bältet, inbäddad mellan ett litet hopfällbart bord,en gigantisk svart väska, en verktygslåda och symaskinen. Fattas bara... tänkte jag och navigerade försiktigt mellan 1000-tals cyklister som tveklöst äger Uppsala innerstan.
Vi hamnade på E4 så småningom och där satt jag bakom ratten - mor, präst, syokonsulent, bankomat, chaufför och certifierad "food and beverage-manager". Jag var glad och, inget ont anande, såg jag fram emot en trevlig resa tillsammans med mina barn. Nu vet ju du, som också har barn, att föräldrar lätt drabbas av önsketänkande. Vi faller gärna offer för illusionen att våra nyvuxna barn inte har annat att göra än att berätta för morsan vad som pågår i deras liv. Och OM de skulle falla för trycket och ta sig tid att prata så blir det smärtsamt tydligt att man bara förstår hälften av det de "slang:ar" ur sig. Du ler? Du kanske skrattar till och med och rätt har du! Det är en vanlig missuppfattning och även om en bilresa bör ge tillfälle till socialt umgänge för de som sitter i bilen är det inte riktigt så. För att säga det kort och koncist - det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig! Jag ville ju höra hur de hade det och jag hade antagit att de i sin tur ville veta hur jag mådde och vad som hade hänt i mitt liv. En bra plan och lagom ambitiös för en styv timmes bilfärd.
Men icke...! Mobilerna ringde i ett och sms kom tutande, plingande och svischande från alla håll. Så fort det fanns ett minimalt utrymme för ett underhållande om än kort samtal med morsan var någon tvungen att lugna ner en upprörd väninna eller ringa till någon som hade försökt nå vederbörande sen tidigt på morgonen. "Grattis mannen skrek man. Det sjöngs på svenska, finska, engelska och tyska och det diskuterades livligt kring det mesta. Resten gick åt planering för födelsedagsfesten idag på lördag och jag fick, tack och lov, än en gång bekräftat vad min uppgift i samband med det skulle vara.
Jag klagar inte. Eller inte ofta, hoppas jag. Jag ler - för det mesta. Jag är lite av ett offer ibland man jag älskar mina två drabanter mer än mig själv och livet. Jag finns alltid där - även om jag varken vill eller orkar. Och oavsett om de ser mig eller inte känner jag mig ändå självklart betydelsefull. Jag gör en förälders jobb och det är så här det går till.
Jag har varit mor i 26 år nu. 24/7, 365 dagar per år i all evighet. Jag har inte fått bonus. Har betalat min egen lön samt alla kostnader inklusive ränta och böter. Ingen har upplyst mig vad som krävs för kompetens eller erfarenheter och jag har uppmanats att fejka det hela tills man råkar lyckas - lite då och då.
Den/det som kom på receptet till fortplantning av det mänskliga släkte är tveklöst ett geni.
Apropås motivation. Det finns mer en riklig med stimulans för att ge sig in i leken, gång på gång. Dessutom finns det lagom med incitament och en tydlig överlevnadsinstinkt för att hålla kursen när man väl har börjat ro. Man upptäcker tidigt att det inte finns några naturliga hamnar där man kan lämna båten och om du trodde att det fanns räddningsväst, sjökort och kompass har du tyvärr fel. Det gäller att ro på helt enkelt!
Även ingredienserna är snillrikt doserade för att garantera optimalt resultat. En överflödande mängd oxytocin och kärlek som bas, lagom med skuld och stark, socialt förankrad ansvarskänsla. Tillkommer lite självömkan som optimalt kontrasterar och förstärker barnens omåttliga begåvning att placera sig strategiskt i mitten av ens existens. ... Hur man än vrider och vänder på det är det vinnande koncept. Och vet du vad? På toppen av allt ger man som förälder frivilligt upp rätten och ägarskapet över sin egen lycka. Hur då undrar du kanske? Möjligtvis har du inte tänkt på det förrän nu men som förälder är man faktiskt aldrig gladare än ens mest ledsna barn. Där har du det!
Varför gör vi det då? Och inte bara en gång ... ibland 2,3,4 gånger. Jag tror det handlar om att vi genom våra barn för alltid är knutna till livet och till framtiden. Barnen ÄR vår framtid och vårt sätt att leva i all evighet! Evighet känns kanske lite väl avlägset när man står där och drabbas av sitt föräldraskap gång på gång. Men tills dess, till evighetens avlägsna branten, från hela mitt hjärta, LYCKA TILL!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar