söndag 29 juni 2014
En Pilgrims dagbok: Tack Gode Gud för små barn
En Pilgrims dagbok: Tack Gode Gud för små barn: Jag har inga barn-barn. Inte ännu! Jag hoppas förstås att jag kommer att lyckas bli far- eller mor-mor längre fram. Men tyvärr är det ju int...
Tack Gode Gud för små barn
Jag har inga barn-barn. Inte ännu! Jag hoppas förstås att jag kommer att lyckas bli far- eller mor-mor längre fram. Men tyvärr är det ju inte min prestation som gäller i det här sammanhanget. Mina nyvuxna och ännu lätt motsträviga barn är vidtalade och jag har, trots förståeligt motstånd, fått bekräftelsen att beställningen är mottagen men leverans senarelagd! De har rekommenderat att jag skaffar hund men jag låter mig INTE luras! Jag är klar ... fattas bara!
Du kanske undrar vad det här ska bli. "Vadå barn-barn?" ifrågasätter du kanske och jag förstår din misstänksamhet. Jag vill vara ärlig med dig. Du som har förväntat dig fräschör och ungdomlig kaxighet, som är under 50, inte har drabbats av barn-barn-längtan eller som har en tålig partner som uppskattar att bli överöst med oförlösta känslor kan sluta läsa HÄR.
Inget av det ovannämnda gäller mig tyvärr. Och trots att det är jobbigt ibland vill jag inte överdriva heller. Situationen är dräglig - just nu - men mina far/mormödriga hormoner gör sig påminda lite då och då. Och inte bara i samband med små barn. Det händer även i andra hormonstimulerande situationer där jag utsätts för kärleksfilmer, valpar, tragiska biografier eller runda cirkelformade mönster, Nej - jag är inte galen - jag är en mogen, förnuftig, klok, lagom vacker och väl-fungerande kvinna i mina bästa år (ja, jag vet. Det här kan diskuteras!) och jag brukar ha koll på läget. Det jag inte verkar ha koll på just nu är min skiftande hormonella verklighet som tar mig på sängen nästan jämt. Jag har aldrig varit så där hjälplöst beroende av någonting men när hormonerna slår till känns det som om jag led av abstinensbesvär utan att fått smaka på "varan". Och "varan", i mitt fall, just nu, är barn-barn. Det är det som är min achilles-häl - min nästan o-mänskligt biologiska verklighet som kräver sin kvinna. Nu är jag ju ingen person som frivilligt låter mig överväldigas av det okontrollerbara. Terapi, hypnos, meditation och positivt tänkande har satt sina spår. Men PRECIS när jag har lyckats lugna ner mig hamnar jag på middag hos ännu ett par nykläckta oigenkännliga farföräldrar med rosiga kinder och glittrande ögon. "Lilla Victor hit och Lilla Victor dit..." informeras jag omsorgsfullt. Mitt undernärda mormors-hjärta slår några empatiska extra-slag och av en oförklarlig anledning rodnar jag när jag bläddrar igenom ännu en bunt babykort. Lilla Victor i Zebra-pyjamas framifrån - bakifrån - uppifrån och från helt omöjliga vinklar jag inte visste fanns! Inte så konstigt att jag blir yr och svettig...
Möjligtvis förstår du min pseudo-traumatiska, hormonell framkallade situation.Om du tillhör den vagt identifierade tant-kåren som närmar sig 60 och lever ett ungdomligt liv med hjälp av skicklig förnekelse, aktivitetsstöd och östrogenplåster så gör du nog det. Men akta dig. Man måste inte vara 50+ och kvinna för att bli påverkad av en hormon-inducerad hägring. Det kan hända när som helst och vem som helst i livet och jag tror det finns ett stort mörkertal vad som gäller denna typ av "barn-barn-problematik". MEN - det finns hopp! Jag har nog hittat lösningen och jag kallar det för måttfullt frossande eller selektiv exponering. En välbeprövad metod för behandling av fobier och andra odefinierade förvirrings-symtom. I väntan på leverans av egna barn-barn får jag helt enkelt låna andras! Jag känner tydligt att detta är en o-uttömd nisch. Ett nytt affärsområde för den hormonmedvetna innovatören som kan tänka sig hoppa in i bräschen och leverera innovativa hemnära tjänster. Flexibla bemanningslösningar för hemmet - barn-barn att hyras! Nu letar jag ju fortfarande efter länken till lämplig hemsida men fram till dess får min partner, som är mor-far till en underbar 1.5 års knott, tillhandahålla mycket uppskattade, om än sällsynta tillfällen för sporadisk omgänge med värdens mest kraftfulla drog. Jag säger det igen ...Tack Gode Gud för små barn!
Du kanske undrar vad det här ska bli. "Vadå barn-barn?" ifrågasätter du kanske och jag förstår din misstänksamhet. Jag vill vara ärlig med dig. Du som har förväntat dig fräschör och ungdomlig kaxighet, som är under 50, inte har drabbats av barn-barn-längtan eller som har en tålig partner som uppskattar att bli överöst med oförlösta känslor kan sluta läsa HÄR.
Inget av det ovannämnda gäller mig tyvärr. Och trots att det är jobbigt ibland vill jag inte överdriva heller. Situationen är dräglig - just nu - men mina far/mormödriga hormoner gör sig påminda lite då och då. Och inte bara i samband med små barn. Det händer även i andra hormonstimulerande situationer där jag utsätts för kärleksfilmer, valpar, tragiska biografier eller runda cirkelformade mönster, Nej - jag är inte galen - jag är en mogen, förnuftig, klok, lagom vacker och väl-fungerande kvinna i mina bästa år (ja, jag vet. Det här kan diskuteras!) och jag brukar ha koll på läget. Det jag inte verkar ha koll på just nu är min skiftande hormonella verklighet som tar mig på sängen nästan jämt. Jag har aldrig varit så där hjälplöst beroende av någonting men när hormonerna slår till känns det som om jag led av abstinensbesvär utan att fått smaka på "varan". Och "varan", i mitt fall, just nu, är barn-barn. Det är det som är min achilles-häl - min nästan o-mänskligt biologiska verklighet som kräver sin kvinna. Nu är jag ju ingen person som frivilligt låter mig överväldigas av det okontrollerbara. Terapi, hypnos, meditation och positivt tänkande har satt sina spår. Men PRECIS när jag har lyckats lugna ner mig hamnar jag på middag hos ännu ett par nykläckta oigenkännliga farföräldrar med rosiga kinder och glittrande ögon. "Lilla Victor hit och Lilla Victor dit..." informeras jag omsorgsfullt. Mitt undernärda mormors-hjärta slår några empatiska extra-slag och av en oförklarlig anledning rodnar jag när jag bläddrar igenom ännu en bunt babykort. Lilla Victor i Zebra-pyjamas framifrån - bakifrån - uppifrån och från helt omöjliga vinklar jag inte visste fanns! Inte så konstigt att jag blir yr och svettig...
Möjligtvis förstår du min pseudo-traumatiska, hormonell framkallade situation.Om du tillhör den vagt identifierade tant-kåren som närmar sig 60 och lever ett ungdomligt liv med hjälp av skicklig förnekelse, aktivitetsstöd och östrogenplåster så gör du nog det. Men akta dig. Man måste inte vara 50+ och kvinna för att bli påverkad av en hormon-inducerad hägring. Det kan hända när som helst och vem som helst i livet och jag tror det finns ett stort mörkertal vad som gäller denna typ av "barn-barn-problematik". MEN - det finns hopp! Jag har nog hittat lösningen och jag kallar det för måttfullt frossande eller selektiv exponering. En välbeprövad metod för behandling av fobier och andra odefinierade förvirrings-symtom. I väntan på leverans av egna barn-barn får jag helt enkelt låna andras! Jag känner tydligt att detta är en o-uttömd nisch. Ett nytt affärsområde för den hormonmedvetna innovatören som kan tänka sig hoppa in i bräschen och leverera innovativa hemnära tjänster. Flexibla bemanningslösningar för hemmet - barn-barn att hyras! Nu letar jag ju fortfarande efter länken till lämplig hemsida men fram till dess får min partner, som är mor-far till en underbar 1.5 års knott, tillhandahålla mycket uppskattade, om än sällsynta tillfällen för sporadisk omgänge med värdens mest kraftfulla drog. Jag säger det igen ...Tack Gode Gud för små barn!
söndag 15 juni 2014
En Pilgrims dagbok: kvinnlighet
En Pilgrims dagbok: kvinnlighet: Min bror är kär. Min 50-årige, frånskilde, nästan 2 meter långe och 110 kilo tunge bror är kär. Han pratar, pratar och pratar och när han in...
kvinnlighet
Min bror är kär. Min 50-årige, frånskilde, nästan 2 meter långe och 110 kilo tunge bror är kär. Han pratar, pratar och pratar och när han inte skrattar över någonting roligt hon har gjort eller sagt pausar han och ler. Antagligen gör han det för jag sitter i luren och det enda jag kan göra är att lyssna till hans hänförda förtjusning. Det känns påtagligt och verkligt - till och med genom luren hela vägen upp från Schweiz. Allting är ett härligt, underbart, helt makalöst och aldrig förut skådat mirakel. Hormonerna rusar och jag får rosiga kinder bara genom att lyssna till honom. Hon är så vacker, suckar han, och hon är både klok och framgångsrik. Hon är mjuk, glad, en bra mor och framförallt är hon så där obeskrivlig kvinnlig, konstaterar han överväldigad och jag gissar att han ler så där hänfört igen. Jag skakar på huvudet och ler lite styvmoderligt stolt över hans barns-lika entusiasm.
Han skulle iväg och köpa blommor, en exklusiv påse med pot-purri som hon älskar och sen skulle han boka bord på ett mysigt restaurang. Han slänger på luren och jag sitter kvar helt överväldigat av hans lyckorus.
Om jag är helt ärligt är jag nog lite förvirrad. Allmänt förvirrad tror jag - och det tar ett bra tag tills min empatiska reaktion släpper taget om mina lättretliga kvinnliga hormoner. Det ÄR ett under - tro inget annat. Han är värd det påminns jag med hjälp av kosmetikreklamen som har etsat sig fast i min lättpåverkade hjärna. Han är kär och han är framför allt kär i hennes KVINNLIGHET.
Nu undrar jag förstås! Eftersom det är min lott, min ambition och både min kall och min uppgift att kunna tillhandahålla KVINNLIGHET till den man jag älskar kan det ju vara en fördel att veta vad det är han menar, min förälskade bror. Vad är det där med kvinnlighet som är så oerhört älskvärd? Nu ska jag INTE fördjupa mig i genusperspektiv, könsrelaterad fysionomi eller klyschiga slagord. Ytterst trött och på det och orättvist för både hon, han och hen (ärligt talat!!!!)
Jag vet att objektet för min brors passion är 1.52 lång och väger 40+ kilo. Kan det vara så att hennes viktlösa spädhet och filigrana kroppskonstitution väcker min gigantiska brors beskyddarinstinkt? Är det kanske så att kvinnlighet har att göra med storlek och vikt? Det finska nationalsport att bära sina, helst korta, lättviktiga och behändigt proportionerade fruar över långa sträcker kan anses som ett argument som stöder just detta antagande. Sen ska man inte förlita sig på gamla finska traditioner för en nation som tävlar om vem som kan sitta längst i en myrstack ska tas med en nypa salt.
Kan det vara det att han hyser stor respekt och uppskattar hennes moderliga kvalitéer? Att hon har gammaldags och idag underskattade "husfruliga" talanger som resonerar med hans manliga behov. Jag vet att hon lagar "himmelskt" mat, enligt honom och om man tror på ordspråket att mannens hjärta går genom magen kan det nog ligga någonting i det. Mat - moder - trygghet - sushi och spansk omelett lika med kvinnlighet och kärlek?
Sen är det där med framgångsrik men ändå mjuk.Det är så mycket motsägelsefullt vi vill och borde vara och vi alla vet vid det här laget att det är nästan omöjligt att förena det oförenliga.Framgångsrik, bestämd och målinriktat och samtidigt följsam, inlyssnande och flexibel.
Men vet du vad? Då och då lyckas vi att förena det oförenliga. NÄR lyckas vi med det då? Vi lyckas nog med det när vi känner oss älskade och trygga tillsammans med andra människor vi älskar. Då händer någonting med oss - oberoende om vi är man eller kvinna. Kärleken gör att vi vågar bli mera av det vi är. Vi renodlas av någon annans acceptans av oss. Kvinnor älskar att vara kvinnliga och män trivs med sin manlighet. Kan det vara så att min bror får uppleva sig som trygg och älskat manlig tillsammans med denna underbara kvinna som älskar honom precis som han är. Och kan det vara så att hon får duka upp i all hennes underbara kvinnlighet för hon badar i hans manliga beundran?
Jag vet inte hur det är. Jag vet bara att längtar att vakna till min egen, unika, oemotståndliga KVINNLIGHET och jag önskar inget mer än att få möte en trygg och älskad mans MANLIGHET som vill omfamna mig med hans oemotståndliga charm!
Önska mig lycka till!
Han skulle iväg och köpa blommor, en exklusiv påse med pot-purri som hon älskar och sen skulle han boka bord på ett mysigt restaurang. Han slänger på luren och jag sitter kvar helt överväldigat av hans lyckorus.
Om jag är helt ärligt är jag nog lite förvirrad. Allmänt förvirrad tror jag - och det tar ett bra tag tills min empatiska reaktion släpper taget om mina lättretliga kvinnliga hormoner. Det ÄR ett under - tro inget annat. Han är värd det påminns jag med hjälp av kosmetikreklamen som har etsat sig fast i min lättpåverkade hjärna. Han är kär och han är framför allt kär i hennes KVINNLIGHET.
Nu undrar jag förstås! Eftersom det är min lott, min ambition och både min kall och min uppgift att kunna tillhandahålla KVINNLIGHET till den man jag älskar kan det ju vara en fördel att veta vad det är han menar, min förälskade bror. Vad är det där med kvinnlighet som är så oerhört älskvärd? Nu ska jag INTE fördjupa mig i genusperspektiv, könsrelaterad fysionomi eller klyschiga slagord. Ytterst trött och på det och orättvist för både hon, han och hen (ärligt talat!!!!)
Jag vet att objektet för min brors passion är 1.52 lång och väger 40+ kilo. Kan det vara så att hennes viktlösa spädhet och filigrana kroppskonstitution väcker min gigantiska brors beskyddarinstinkt? Är det kanske så att kvinnlighet har att göra med storlek och vikt? Det finska nationalsport att bära sina, helst korta, lättviktiga och behändigt proportionerade fruar över långa sträcker kan anses som ett argument som stöder just detta antagande. Sen ska man inte förlita sig på gamla finska traditioner för en nation som tävlar om vem som kan sitta längst i en myrstack ska tas med en nypa salt.
Kan det vara det att han hyser stor respekt och uppskattar hennes moderliga kvalitéer? Att hon har gammaldags och idag underskattade "husfruliga" talanger som resonerar med hans manliga behov. Jag vet att hon lagar "himmelskt" mat, enligt honom och om man tror på ordspråket att mannens hjärta går genom magen kan det nog ligga någonting i det. Mat - moder - trygghet - sushi och spansk omelett lika med kvinnlighet och kärlek?
Sen är det där med framgångsrik men ändå mjuk.Det är så mycket motsägelsefullt vi vill och borde vara och vi alla vet vid det här laget att det är nästan omöjligt att förena det oförenliga.Framgångsrik, bestämd och målinriktat och samtidigt följsam, inlyssnande och flexibel.
Men vet du vad? Då och då lyckas vi att förena det oförenliga. NÄR lyckas vi med det då? Vi lyckas nog med det när vi känner oss älskade och trygga tillsammans med andra människor vi älskar. Då händer någonting med oss - oberoende om vi är man eller kvinna. Kärleken gör att vi vågar bli mera av det vi är. Vi renodlas av någon annans acceptans av oss. Kvinnor älskar att vara kvinnliga och män trivs med sin manlighet. Kan det vara så att min bror får uppleva sig som trygg och älskat manlig tillsammans med denna underbara kvinna som älskar honom precis som han är. Och kan det vara så att hon får duka upp i all hennes underbara kvinnlighet för hon badar i hans manliga beundran?
Jag vet inte hur det är. Jag vet bara att längtar att vakna till min egen, unika, oemotståndliga KVINNLIGHET och jag önskar inget mer än att få möte en trygg och älskad mans MANLIGHET som vill omfamna mig med hans oemotståndliga charm!
Önska mig lycka till!
lördag 7 juni 2014
Recept till fortplantning
Igår morse åkte jag upp till Uppsala för att hämta "hem" min studerande-baby-dotter (23 år = baby?! Ju då ... fortfarande!) Hon är officiell sambo till en mycket lång, smal och trevlig Sollentunare som än en gång har lyckats hyra ut deras lägenhet över sommaren. Det årliga "Uppsala-Stockholm" flyttlasset bestod av 20 plus plastpåsar, väskor, en tvättkorg, kartonger och massor med smått och gott SAMT ... min lagom vakne, lite hängige och "nästan-fullständigt-färdigfestade" son. Han hade åkt upp till Uppsala kvällen innan, till allas överraskning, för att fira sin 25-års dag tillsammans med gänget. Det blev tydligen en härlig, blöt, om än, som vanligt, dramatisk kväll på Stocken. Det fick jag fram - så småningom - när jag lade ihop korta snuttar från mobilsamtal, upplästa sms och en lagom livlig diskussion mellan huvudvittnena i bilen som hade olika uppfattningar om kvällens både syfte, innehåll och längd. Och även om jag inte hade planerat för ännu en passagerare var det förstås en exklusiv och oväntad bonus att få träffa sonen. Tack vare min stresstålighet, fatalistiska inställning och logistiska erfarenhet lyckades jag paketera och trycka in honom och hans ymniga skägg i baksätet. Där hölls han på plats av bältet, inbäddad mellan ett litet hopfällbart bord,en gigantisk svart väska, en verktygslåda och symaskinen. Fattas bara... tänkte jag och navigerade försiktigt mellan 1000-tals cyklister som tveklöst äger Uppsala innerstan.
Vi hamnade på E4 så småningom och där satt jag bakom ratten - mor, präst, syokonsulent, bankomat, chaufför och certifierad "food and beverage-manager". Jag var glad och, inget ont anande, såg jag fram emot en trevlig resa tillsammans med mina barn. Nu vet ju du, som också har barn, att föräldrar lätt drabbas av önsketänkande. Vi faller gärna offer för illusionen att våra nyvuxna barn inte har annat att göra än att berätta för morsan vad som pågår i deras liv. Och OM de skulle falla för trycket och ta sig tid att prata så blir det smärtsamt tydligt att man bara förstår hälften av det de "slang:ar" ur sig. Du ler? Du kanske skrattar till och med och rätt har du! Det är en vanlig missuppfattning och även om en bilresa bör ge tillfälle till socialt umgänge för de som sitter i bilen är det inte riktigt så. För att säga det kort och koncist - det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig! Jag ville ju höra hur de hade det och jag hade antagit att de i sin tur ville veta hur jag mådde och vad som hade hänt i mitt liv. En bra plan och lagom ambitiös för en styv timmes bilfärd.
Men icke...! Mobilerna ringde i ett och sms kom tutande, plingande och svischande från alla håll. Så fort det fanns ett minimalt utrymme för ett underhållande om än kort samtal med morsan var någon tvungen att lugna ner en upprörd väninna eller ringa till någon som hade försökt nå vederbörande sen tidigt på morgonen. "Grattis mannen skrek man. Det sjöngs på svenska, finska, engelska och tyska och det diskuterades livligt kring det mesta. Resten gick åt planering för födelsedagsfesten idag på lördag och jag fick, tack och lov, än en gång bekräftat vad min uppgift i samband med det skulle vara.
Jag klagar inte. Eller inte ofta, hoppas jag. Jag ler - för det mesta. Jag är lite av ett offer ibland man jag älskar mina två drabanter mer än mig själv och livet. Jag finns alltid där - även om jag varken vill eller orkar. Och oavsett om de ser mig eller inte känner jag mig ändå självklart betydelsefull. Jag gör en förälders jobb och det är så här det går till.
Jag har varit mor i 26 år nu. 24/7, 365 dagar per år i all evighet. Jag har inte fått bonus. Har betalat min egen lön samt alla kostnader inklusive ränta och böter. Ingen har upplyst mig vad som krävs för kompetens eller erfarenheter och jag har uppmanats att fejka det hela tills man råkar lyckas - lite då och då.
Den/det som kom på receptet till fortplantning av det mänskliga släkte är tveklöst ett geni.
Apropås motivation. Det finns mer en riklig med stimulans för att ge sig in i leken, gång på gång. Dessutom finns det lagom med incitament och en tydlig överlevnadsinstinkt för att hålla kursen när man väl har börjat ro. Man upptäcker tidigt att det inte finns några naturliga hamnar där man kan lämna båten och om du trodde att det fanns räddningsväst, sjökort och kompass har du tyvärr fel. Det gäller att ro på helt enkelt!
Även ingredienserna är snillrikt doserade för att garantera optimalt resultat. En överflödande mängd oxytocin och kärlek som bas, lagom med skuld och stark, socialt förankrad ansvarskänsla. Tillkommer lite självömkan som optimalt kontrasterar och förstärker barnens omåttliga begåvning att placera sig strategiskt i mitten av ens existens. ... Hur man än vrider och vänder på det är det vinnande koncept. Och vet du vad? På toppen av allt ger man som förälder frivilligt upp rätten och ägarskapet över sin egen lycka. Hur då undrar du kanske? Möjligtvis har du inte tänkt på det förrän nu men som förälder är man faktiskt aldrig gladare än ens mest ledsna barn. Där har du det!
Varför gör vi det då? Och inte bara en gång ... ibland 2,3,4 gånger. Jag tror det handlar om att vi genom våra barn för alltid är knutna till livet och till framtiden. Barnen ÄR vår framtid och vårt sätt att leva i all evighet! Evighet känns kanske lite väl avlägset när man står där och drabbas av sitt föräldraskap gång på gång. Men tills dess, till evighetens avlägsna branten, från hela mitt hjärta, LYCKA TILL!
Vi hamnade på E4 så småningom och där satt jag bakom ratten - mor, präst, syokonsulent, bankomat, chaufför och certifierad "food and beverage-manager". Jag var glad och, inget ont anande, såg jag fram emot en trevlig resa tillsammans med mina barn. Nu vet ju du, som också har barn, att föräldrar lätt drabbas av önsketänkande. Vi faller gärna offer för illusionen att våra nyvuxna barn inte har annat att göra än att berätta för morsan vad som pågår i deras liv. Och OM de skulle falla för trycket och ta sig tid att prata så blir det smärtsamt tydligt att man bara förstår hälften av det de "slang:ar" ur sig. Du ler? Du kanske skrattar till och med och rätt har du! Det är en vanlig missuppfattning och även om en bilresa bör ge tillfälle till socialt umgänge för de som sitter i bilen är det inte riktigt så. För att säga det kort och koncist - det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig! Jag ville ju höra hur de hade det och jag hade antagit att de i sin tur ville veta hur jag mådde och vad som hade hänt i mitt liv. En bra plan och lagom ambitiös för en styv timmes bilfärd.
Men icke...! Mobilerna ringde i ett och sms kom tutande, plingande och svischande från alla håll. Så fort det fanns ett minimalt utrymme för ett underhållande om än kort samtal med morsan var någon tvungen att lugna ner en upprörd väninna eller ringa till någon som hade försökt nå vederbörande sen tidigt på morgonen. "Grattis mannen skrek man. Det sjöngs på svenska, finska, engelska och tyska och det diskuterades livligt kring det mesta. Resten gick åt planering för födelsedagsfesten idag på lördag och jag fick, tack och lov, än en gång bekräftat vad min uppgift i samband med det skulle vara.
Jag klagar inte. Eller inte ofta, hoppas jag. Jag ler - för det mesta. Jag är lite av ett offer ibland man jag älskar mina två drabanter mer än mig själv och livet. Jag finns alltid där - även om jag varken vill eller orkar. Och oavsett om de ser mig eller inte känner jag mig ändå självklart betydelsefull. Jag gör en förälders jobb och det är så här det går till.
Jag har varit mor i 26 år nu. 24/7, 365 dagar per år i all evighet. Jag har inte fått bonus. Har betalat min egen lön samt alla kostnader inklusive ränta och böter. Ingen har upplyst mig vad som krävs för kompetens eller erfarenheter och jag har uppmanats att fejka det hela tills man råkar lyckas - lite då och då.
Den/det som kom på receptet till fortplantning av det mänskliga släkte är tveklöst ett geni.
Apropås motivation. Det finns mer en riklig med stimulans för att ge sig in i leken, gång på gång. Dessutom finns det lagom med incitament och en tydlig överlevnadsinstinkt för att hålla kursen när man väl har börjat ro. Man upptäcker tidigt att det inte finns några naturliga hamnar där man kan lämna båten och om du trodde att det fanns räddningsväst, sjökort och kompass har du tyvärr fel. Det gäller att ro på helt enkelt!
Även ingredienserna är snillrikt doserade för att garantera optimalt resultat. En överflödande mängd oxytocin och kärlek som bas, lagom med skuld och stark, socialt förankrad ansvarskänsla. Tillkommer lite självömkan som optimalt kontrasterar och förstärker barnens omåttliga begåvning att placera sig strategiskt i mitten av ens existens. ... Hur man än vrider och vänder på det är det vinnande koncept. Och vet du vad? På toppen av allt ger man som förälder frivilligt upp rätten och ägarskapet över sin egen lycka. Hur då undrar du kanske? Möjligtvis har du inte tänkt på det förrän nu men som förälder är man faktiskt aldrig gladare än ens mest ledsna barn. Där har du det!
Varför gör vi det då? Och inte bara en gång ... ibland 2,3,4 gånger. Jag tror det handlar om att vi genom våra barn för alltid är knutna till livet och till framtiden. Barnen ÄR vår framtid och vårt sätt att leva i all evighet! Evighet känns kanske lite väl avlägset när man står där och drabbas av sitt föräldraskap gång på gång. Men tills dess, till evighetens avlägsna branten, från hela mitt hjärta, LYCKA TILL!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)