Äntligen är det helg och jag har hittat tid att prata med dig. Lördagar är mycket speciella dagar tycker jag. Jag varvar ner - det vill säga jag slutar hålla andan och börja dra 1-2 djupa andetag per minut. Jag gör det sista (som jag inte har hunnit i veckan) och när jag står i kön på mataffären i stressade storhandlares sällskap kan jag bli varse att helgen egentligen redan är "på mig". Men lördag är ju bara dagen före söndag, tröstar jag mig. Det är på söndag jag ska med rätta kunna förvänta mig att helgen definitivt har infunnit sig. Det är då helg-lyckan ska blomstra som mest ohämmat och där "Thank God it's Sunday"-glädjen sköljer över mig. Och det gör det också - en kort stund - innan jag bli påmind av en ivrigt planerande medmänniska att det är måndag efter söndag och att det finns faktiskt ett LIV efter helgen som kräver mitt deltagande.
Men vet du vad? Nu är vi här och jag har sett fram emot att prata med dig. Jag sitter på min lilla balkong bland nyplanterade kryddor och blommor och njuter av värmen. I hörnet mot muren har jag placerat en blyg början till en, enligt lilla-plastlappen, "lagom-ambitiös" sorts klematis. Den ska inte växa för fort och inte hur ohämmat som helst och då verkar lagom-ambitiös ytterst rimligt. Den ska ranka sig disciplinerat, snyggt och prydligt runt ett klätternät som jag har satt upp. Jag har tänkt mig att den ska täcka mitt lagom snygga vindskydd och sen böja sig graciöst åt höger längs balkongräcket. Sen ska han, det känns faktiskt som en han - vindla sig fram i sin blommig prakt och möta en liten lagerblads-buske som hukar framför pelaren som håller min granne ovanpå på plats.Det är i alla fall det jag har tänkt mig.
Nu är det här en balkong och både du och jag kan ju fundera om jag har för stora förväntningar på min "baby-klematis"? Ett ögonblick nu! Jag vill påminna dig som rynkar din panna att det är just DET klematis är till för! De ska klättra, ranka sig och bre ut sig graciöst. De ska med glöd och livslust täcka allting i sin väg och skapa glädje med sin blomstrande prakt! Det är väl inte för mycket begärt av en klätterväxt och jag är säkert att lill-klematis skulle hålla med mig där. En klätterväxt vill klättra och ranka - det är dess natur. Det är det den är bäst på och när man är bäst på någonting då måste man vilja göra det också! Eller? Jag litar på att jag har en motiverad klätterväxt! Att den kommer att vilja klättra, ranka och vira sig fram i det - om än en smula begränsat balkong-liv som jag tillhandahåller för den. Det innebär att den inte ska klättra hur och var som helst! Nähä du. Den ska ranka sig PRECIS där och hur jag har tänkt mig och jag kommer att styra den rigoröst åt det håll. ... Undrar vad min motiverade om än oerfarna klematis tycker om det? Undrar vad den skulle vilja göra om den fick önska fritt?
Nu är jag ju ingen klematis men jag kan känna igen mig. En vän frågade mig i veckan: "Vad vill du göra med resten av ditt liv?" Jag andades in och ville just svara att jag var den och ville det, var duktig på det och ville jobba med det här och kanske det där... när jag fångade mig mitt i meningen. Bra fråga! Vad vill jag - egentligen? Och hur kan man någonsin veta vad man verkligen vill?
Precis som hos min klematis är vissa saker givna. De finns djupt inbäddade i mitt DNA. En klätterväxt klättrar, slingrar sig runt det som erbjuder sig som ett lämpligt fäste och brer ut sig i sin blomstrande prakt till allas glädje. Det är naturligt att göra det - det är dess natur. Samma borde gälla för mig tycker jag. Jag är, och kan bara vara, den jag är och utifrån min natur slingrar jag mig, brer ut mig och klättrar i min blomstrande prakt runt det fäste livet erbjuder mig. I den bästa av världar skulle jag leva ett liv och gå till ett arbete där jag kan vara mig själv, där jag kan tillföra det jag är bäst på och blir uppskattad och ersatt för den jag är. Så varför är det sällan så?
Vet du vad? Det har nog med balkongen att göra. Min balkong är ingen optimal miljö för en klematis. Hur välvillig och tålig den än må vara. Den kommer att växa! Den kommer att spira och slingra sig längs nätet och balkongräcket men den kommer nog inte helt och hållet till sin rätt. Klätterväxter är alltid klätterväxter men i olika miljöer blir de till det som är optimalt just där. På min balkong blir det en sak, vild i naturen en annan och i djungeln blir det Orkidéer istället. Så kanske ställer jag fel fråga? Det kanske inte handlar om vad jag vill göra framåt. Kanske bör jag fråga mig själv i vilken miljö och tillsammans med vilka människor vill jag vara mig själv för resten av mitt liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar